Fan ta detta!!
Jag avskyr livet så sjukt mycket!!! Om 6 dagar är det en månad sen min mamma dog av cancer men det känns som att det hände igår. Jag har stannat upp men resten av världen går framåt, jag står och trampar vatten typ. Jag kan inte gå vidare nu när mamma är död. Jag ville inte att hon skulle dö, jag trodde INTE att hon skulle dö. Inte så här fort i alla fall, det gick så fort. På två månader så fick hon diagnosen och dog. Jag hann inte förbereda mig öht, jag hann inte säga allt jag ville till henne. Jag saknar att kunna smsa med henne, att ringa henne, höra hennes röst, att krama henne, att äta pizza med henne, att sova över på hennes soffa, att bada i hennes badkar 🛁, att få helkroppsmassage av henne, att hon lagar mat till mig och ger mig matlådor, få svar på alla frågor som jag har för mamma var som en vandrande Google eller uppslagsbok, hon kunde allt. Mamma förstod mina diagnoser på ett helt annat sätt än vad pappa gör. Mamma visste hur hon skulle bemöta mig och prata med mig för att det skulle kännas bra för mig. Min pappa tar ingen hänsyn till mina diagnoser, okej han har börjat anpassa sig så det blir så bra som möjligt för mig. Men det är inte samma sak att smsa eller ringa pappa och prata med honom, behöver jag prata med någon så var det alltid mamma som jag kontaktade. Pappa och jag har inte samma humor heller, han förstår inte mina memes eller skämt som jag skickar till honom. Men jag tror att pappa är livrädd för att va ensam förälder till mig nu när mamma inte finns mer. Han är nog väldigt osäker på om han klarar av att vara ensam förälder mer tanke på vår redan ansträngda relation. Jag vet inte om mammas död kan föra mig och pappa närmare varandra, jag tror att vår relation är för skadad och den går inte att laga. Vi kommer inte få samma relation som jag och mamma hade 🥺♥️
#fuckcancer
