myfightwithlife.blogg.se

09032020

•

•

•

•

•

Jag minns när jag åkte ambulans många gånger för några år sen. Jag träffade många olika ambulanssjukvårdare under några år. Vissa var trevliga och såg mig, inte bara mitt självskadebeteende. En sa till mig "fan Bella, tänk om du någon gång om några år ringer mig och säger : Nu ***** har jag slutat skada mig och inte skadat mig på fler år!" Jag känner ibland för att försöka ringa till ambulansstationen i ***** för att berätta för henne att jag nu är Självskadefri sen snart 1 år och 5 månader! En annan ambulanssjukvårdare var otrevlig och mycket noga och högt påpekade för mig att det jag gjorde var onödigt och jag tog upp ambulans som någon som var "sjuk på riktigt" kunde fått sa han. Det är inte precis det man behöver höra när man mår så dåligt att man skadar sig så man får sövas och opereras. Jag skämdes redan för vad jag gjorde och jag ville aldrig åka in med ambulansen utan fick alltid LPT så var tvungen att åka med. Till ambulanssjukvårdare och polisen som möter självmordsbenägna människor som mår dåligt : Det hjälper inte att säga till oss att det är onödigt, att säga att någon annan behöver vården mer än mig och jag skadade mig inte för det var kul. Bara för att man har ett självskadebeteende så har man inte mindre känslor än någon annan. Vi ser hur ni himlar med ögonen och muttrar när ni kommer med antingen ambulans eller polis för att köra oss till psykiatrin eller somatiska akuten. Vi mår redan dåligt och behöver inte dömande människor när vi mår som sämst, vi behöver snarare stöd och någon som bemöter oss med värme och inte bara ser självskadan, utan även oss som människor. Vi är som vem som helst, vi ser bara inget annat sätt att hantera vår ångest på.